jeemid

Jappis gick på ridskolan i ett antal år innan han åkte på en gaffelbandsskada, fick order om att inte gå på mjukt underlag. Så vi köpte honom då mamma var frälst i denna häst.

Allt eftersom tog jag hand om honom mer och mer och började rida. Han var en häst med myyyyyycket(!!) nerver och ville alltid arbeta. Tittig och lite fjollig men inte oövervinnerlig.

Alla våra "fajter" då han mesat sig och vägrat gå fram och gjort sina tvärvändningar och bara travat iväg hemåt. Men då jag väl fick honom att få lite respekt så var det aldrig några problem.

Hans galopp är världens underbaraste. Så mycket tryck och kraft.

Jag vet inte vad denna häst har gjort tidigare i livet, men han måste ha haft det bra.

Han är en riktig sann gentleman som aldrig skulle dra iväg med någon eller göra något dumt. Hur uppe i varv han än är, och hur mycket nerverna ligger utan på kroppen så har han alltid koll på vars man är, så han inte skulle råka skada någon.

Han är grymt bra uppfostrad, förmodligen av en konsekvent och kärleksfull människa.

Att han snart kommer vara borta känns tomt. Såklart.

Men en häst i denna ålder som har haft ett sådant bra liv känns det faktiskt ganska bra för.

Han får sluta sina dagar på stället han bott i flera år, stället där han verkligen har funnit lugnet.

Han börjar ha knöliga luftvägar, har lite ont. Så det är dags.

Han har en busig tid just nu, och det gläjder mig att han ska få sluta sina dagar - GLAD.

Det är kul att se honom springa i hagen i fullt fräs och försöka bocka som han aldrig lärt sig hur man gör.

Men jag är säker på att Jappeloup satt ett spår i alla han mött's hjärtan, för det är sån han är.

Hjärta av guld och full av liv och personlighet!