jeemid

pocahontas, min första ponny som jag fick 19 juni 2004. världens underbaraste vän som aldrig svek. som jag litade på fullt ut vad det än gällde. som jag visste aldrig skulle svika.

när hon blev halt trodde jag att de "bara" var något tillfälligt. men efter ett flertal besök på kliniken med samma behandlingar för kotledsinflamation gång på gång så började jag tvivla. när veterinären sa att dom inte kunde göra någor mer så sjönk modet. men vi kämpade i över ett år med promenader, ingångsättningsförsök och tömkörning. dagen efter en promenad på 5 minuter kunde hon vara blockhalt.

jag minns så väl en kväll, hon var jätte halt och de tog ungefär en halvtimme att få in henne från hagen och de var kanske 15 meter vi skulle gå.

denna ponny har varit med genom så mycket, jobbiga som glada perioder i livet. hon är en del av mig och när man ser sin andra halva, sin älskade vän lida så mycket och tappa livsgnista mer och mer för varje dag som går är man bara elak som låter de leva igenom dessa plågsamma dagar för att man själv inte vill sakna dem.

men trots att jag intalade mig att det bara var egoistiskt så var det de svåraste beslutet jag någonsin gjort då jag bestämde mig för att låta avsluta hennes dagar.

vi plockade av skorna och hon fick gå på bete 1,5 månader ungefär. fortfarande lika halt, inget hjälpte. hovslagare, veterinär som kollat, klämt och känt samt röngtat, hästkiropraktiker mm kollde, men ingen hittade något.

slutet kom och den 2 juli 2010 började vår promenad mot trapalanda. vi gick en bit mot lägdorna i ett litet skogsbryn där vi beslutat att det ska ske. där jag beslutat att det var bra för henne. en full havre hink som hon älskade samt lååångt grönt gräs. killen som skulle göra det kom, samt mamma och pappa. pappa, som hon var gillade och var väldigt bekant med följde henne hela vägen.

skulle jag kunna ändra på något finns det bara en sak - jag skulle ge henne en stor kram och berättat för henne hur mycket jag älskade hon. jag gav henne inte ens en klapp och det tär på mig varje dag. att jag var så feg och rädd för hennes försvinnande att jag inte ens klappade min andra halva när vi skildes åt, för sista gången.

jag älskar dig pocahontas och saknar dig. har inte gått en enda dag som jag inte tänkt på dig och jag kommer aldrig glömma dig.